Dags för nya tag i Seinäjoki

Matcherna duggar tätt just nu. I torsdags hälsade SJK på i Mariehamn och tog alla tre poäng med sig hem till Seinäjoki efter 0-1 och karriärens första SJK-mål för 21-årige försvararen Ville Tikkanen.

På onsdag kl. 18.30 är det dags igen då samma lag möts på nytt, fast på SJK:s hemmaarena OmaSP Stadion. Efter det väntar ytterligare en hemmamatch för våra grönvita kämpar då Helsingfors IFK kommer till Wiklöf Holding Arena inkommande söndag med matchstart kl. 18.30.

SJK har spelat nio matcher och skrapat ihop 14 poäng medan IFK på sina åtta drabbningar noterar sex poäng och en plats irriterande lågt ner i tabellen.

Trots detta intensiva matchtempo är det av största vikt att hålla fokus på nästa match och inget mer. Nu gäller att spela för stunden, laget och hela Åland. Vi har att göra med några utmanande fakta som prövar oss alla och som riskerar ta fram våra sämsta sidor, som människor.

Det är begripligt och rentav naturligt att känna besvikelse när framgångarna uteblir och förlusterna radar upp sig. Inte sällan ser man som supporter sig själv i sitt lag och när det går dåligt på plan blir konsekvensen att själva livet känns visset. Det är exakt i det läget det gäller att tvinga sig själv att se möjligheter framför problem. Nånstans djupt inom oss lever fortfarande grottmänniskan kvar; ni vet den där som kräver åtgärder, avsked, hårda tag, ansvar och yadayada. Eftersom ”jag som supporter” inte gjort något fel men vi ändå förlorar är konsekvensen att det är någon annan som måste göra bättre.

Jag är möjligen naiv eller blåögd eller både och men jag tror inte på att tangentbordskrig skapar framgång. Inte ens om jag tänker efter tror jag ett ilsket inlägg på Facebook någonsin gjort någon skillnad, till det bättre. Däremot blir i vart fall jag dyster till mods när jag ser hur i vanliga fall välkammade män med god uppfostran slänger all hyfs överbord och skriver saker ingen av dem skulle drömma om att säga öga mot öga till någon. Detta är antagligen en följd av den passion som fotboll skapar och gör att människor bryr sig och skriver ner sina tankar i så att säga ”hastigt mod”. Det är också ofrånkomligt att göra ett genusspan på det hela. Grälen på sociala medier är nästan hundraprocentigt drivna av just män som alla betraktar sig som Guds gåva till fotbollen och den allmänna debatten.

Med det sagt måste tilläggas; vi har en utomordentligt besvärlig situation som vi alla måste hantera. Fotboll handlar om prestation och att göra mål, gärna fler än motståndarna. Jag har sett alla IFK:s matcher i år och tycker vi på många sätt gjort precis som vi ska, i vissa fall har passningsspelet löpt på förnämligt, ibland har laget skapat perioder av dominans som kunde slutat annorlunda. Det är en gammal klyscha men ändå sann, ett lag med flyt och självförtroende träffar insidan av stolpen och sedan målet, ett lag utan detta träffar utsidan.

I mötet mot SJK på onsdag hoppas jag IFK tar med sig känslan från torsdagens andra halvlek. Då satt spelet och inställningen var närmast hundraprocentigt närvarande.

Att spela i landets högsta fotbollsliga är inget hundrameterslopp, det är ett maraton som vi är med i och det ställer krav på ett steg i taget och sedan ett till. Som supporter känner jag med spelare och ledning som gör allt inte bara för sig själva utan för hela IFK och resten av Åland. Jag önskar vi alla gemensamt kunde ta oss an det målet och leta möjligheterna istället för misstagen.

Att peka finger och vara en tangentbordskrigare löser inte problemen. Att stötta, inspirera och fortsätta kämpa, oavsett vad, gör till sist skillnad. Mot precis den här bakgrunden väljer jag alltid att vara optimist för i slutet av dagen leder allt annat bara till dåligt humör vilket är det absolut sista vi behöver just nu, eller någonsin. Forza IFK!

Jörgen Pettersson

Supporter