Tillsammans är vi ostoppbara

På söndag tar ligaledaren HJK emot vårt älskade IFK i Helsingfors och det handlar om ett lag som kämpar för att vinna guld och ett annat för att undvika tabellens lägsta regioner. Skillnaderna är stora och det triggar i vart fall mig alldeles oerhört. Sport är aldrig lika underbart som när det står mycket på spel.

IFK Mariehamn består av ett aktiebolag och en förening som tillsammans formar en klubb driven av kamratanda och tillsammanskap. Vi möter motgångar gemensamt och vi firar triumfer ihop. Vi lever med varandra och, faktiskt, för varandra och detta är något vi aldrig får glömma bort. Alldeles särskilt nu när det blåser lite snålare och poängen inte är så många som de borde vara.

Jag är blott en enkel supporter som har förlorat och vunnit och hyllat och svurit över det lag som är hela Ålands och som kämpar mot en omvärld som är mycket större och starkare än vi. Det är därför nödvändigt att stå enade i varje ögonblick för annars är allt arbete förgäves.

Vi hade aldrig nått de framgångar vi haft om inte alla gjort sitt för vår gemensamma idé.

Vi kan minnas gemenskapen i den del av arenan som förr kallades södra kurvan och som gett upphov till berättelser som färdas över generationer.

Vi glömmer aldrig resan till Valkeakoski och bragden som ledde till cupguldet. Eller tårarna som av glädje trillade ner efter kvitteringen i Helsingfors som öppnade vägen mot att vinna Veikkausliiga.

Vi har delat så mycket och skrattat så hjärtligt med varandra på denna väg. Ibland har vi torskat så kraftigt att förödmjukelsen värkt, ibland har bitarna fallit på plats och format glädje på ett sätt inget annat. Som grönvit supporter älskar vi och hatar vi, för en kort stund för man är ju sist och slutligen bara människa. Men vi hånar aldrig och skälet är enkelt – det är inte så man når framgång. Vi förstorar och hyllar snarare än devalverar och ironiserar, hur skulle vi annars nått dit vi är i dag?

Vi förödmjukar eller förminskar inte varandra och vi trycker inte ner eller kränker – varken våra motståndare eller varandra. Hån, sarkasmer och förlöjligande är kompisar man ska undvika när läget är kärvt.

IFK Mariehamn är sprungen ur idén att kamratrörelse och bundsförvantskap gör skillnad. Tack vare styrkan i tillsammanskapet har vi nått stora framgångar, trots hemska förluster, och därför är vänskapen bland oss grönvita fans direkta avgörande för hur vi ska klara framtiden.

Låter vi oss splittras faller idén och det tror jag ingen på riktigt vill. Med kamratskap är det som med kärlek; den behöver bränsle, tröst och förståelse – allra mest när den är satt under eld.

Vi är IFK och IFK är vi när signalen går för avspark på söndag klockan 15:00 i Helsingfors. Hemmalaget HJK leder ligan men tränaren Toni Koskela är ändå utmanad av förvissningen att för varje framgång kommer förlusten närmare. IFK och Lukas Syberyjski pressade HJK på hemmaplan för några veckor sedan men föll på målsnöret. Den matchen kunde slutat annorlunda och Koskela var märkbart lättad efteråt för tränare och ledare i ett fotbollslag känner till realiteterna. När en match börjar står det 0-0 och vem som helst kan vinna. Detta understryks den här gången; i fysisk mening är HJK och IFK nästan identiska. Medellängden är strax över 182 centimeter och snittåldern på spelarna är exakt 25,6 år. Det är alltså inte de fysiska förutsättningarna som gör skillnad.

Just nu är IFK under press, det har blivit många förluster och få framgångar. Ändå och precis då känner jag mer än någonsin för klubben. Det ligger ett enormt och till stora delar ideellt arbete bakom att Hela Ålands lag fortsätter finnas med i den finländska fotbollseliten. I det läge vi nu befinner oss har vi inte råd att peka finger och söka syndabockar. Nu gäller det framtiden för IFK Mariehamn och att förena våra krafter snarare än att splittra oss. Det är vi skyldiga sponsorer, aktieägare, kommande stjärnor och alla andra.

Som supportrar är vi den tolfte spelaren, det är känt. Lyckas vi inte, av olika skäl, prestera och entusiasmera sviker vi vårt lag. Vi har synpunkter om det ena och det andra men det får aldrig göra oss blinda för vår uppgift och den består av att stå bakom vårt lag; till varje pris. Exakt på samma sätt som vi från vår trygga plats på läktaren förutsätter att spelarna som står på plan glömmer allt annat än att göra sitt yttersta för sitt lag. Om vädret är kasst eller domaren orättvis eller någon spelare otillgänglig spelar ingen som helst roll när läget är skarpt. Då gäller bara framåt och nästa boll och svårare är det inte.

Som förhandstext betraktad är denna fri från fotbollstaktik och spelaruppdateringar och det är med avsikt. Jag har genom åren sett spelare och ledare komma och gå liksom spelsystem bytt form och skepnad. Ändå har målet alltid varit samma – att kämpa för hela Åland och i varje ögonblick ge allt. Precis som vi alla försöker göra i vårt dagliga liv, med varierande framgång.

IFK och dess spelare, ledning, juniorer och ideella krafter förtjänar framtidstro och stöd; oavsett vad. Historien hoppas det och framtiden förutsätter att vi alltid gör vårt bästa, i våra olika roller.

Tack för ordet.

Såvida ni inte åker till Helsingfors och ser matchen live är det som vanligt Ruutu som gäller.

/Jörgen Pettersson