Tuff torsk i Helsingfors

HJK-IFK Mariehamn 2-1 (0-0)

”All vår början bliver svår, bättre går det år för år”, skrev man i Prinsens ABC-bok redan år 1883. Eller ”Omnium rerum primordia sunt dura”, som det heter på latin. Av de 3.242 åskådare som såg matchen i Helsingfors var vi kanske 50 som gjorde vad vi kunde för att lyfta våra grönvita hjältar. Det hjälpte nästan.

Ni fattar, när tillvaron känns tuffare än vanligt kan litteraturen vara en behövlig tröst. För i dag såg det länge ut som om IFK Mariehamn för första gången sedan 2005 faktiskt skulle besegra HJK i Helsingfors. Undertecknad var denna gång på plats och förutsättningarna var goda. I jämförelse med rapporterna från Åland var vädret mycket gynnsamt trots snålblåst och duggregn. Den första halvleken avlöpte utan större missöden och slutade 0-0. HJK hade möjligen lite mer boll, särskilt i inledningen, men räknat i rejäla målchanser hade inget av lagen sådana av betydelse.

Andra halvleken började med i mitt tycke övertag för grönvitt, vars bortadress för övrigt är väldigt snygg med en fulländad grön nyans som är varken för gäll eller för dov. Inledningen efter pausvilan kändes rätt och respektlös av bortalaget och HJK såg plötslig inte alls särskilt starkt ut och när Daniel ”Daja” Sjölund kom in istället för Amos Ekhalie i den 62:a minuten kändes allt rätt.

”Darra HJK”, vrålade klacken och det dröjde bara sex minuter innan IFK fick frisparksläge några meter från straffområdet. Lagkapten Robin Sid tog sats och såg ut att dra till för självstyrelse och hembygdsrätt men stannade i sista sekund upp och smekte bollen till Aristote ”Totti” Mboma som smög sig fri från HJK-muren, landade Sids passning, tog två steg och sköt in ledningsmålet i den 68:e minuten. Den som minns Tomas Brolins frisparksmål från VM 1994 förstår; allt var lika förutom att Totti satt den under målvakten.

Där satt vi alltså på Telia 5G Stadion i Helsingfors och hade för första gången någonsin (enligt uppgift) tagit ledningen mot HJK! Känslan var inte enkel att ta in och minuter har nog aldrig varit lika långa som i kväll. Klockan visade 70, 71, 73, 76, 80 och så vidare. IFK höll gränsen. 82, 84 och 85 och HJK pressade på alla plan.

Med fem minuter kvar bröt IFK-tränaren Peter Lundberg rytmen då han bytte ut Totti Mboma mot Joel Karlström. Läget var besvärligt men inte bedrövligt. HJK fortsatte trycka på och med en minut kvar av ordinarie matchtid lyckades Daniel O'Shaughnessy kvittera för hemmalaget. Är inte helt klar över hur målet gick till men det såg till tillfällighetsaktigt ut. 0-1 blev 1-1 på den stora resultattavlan.

Så gick nittio minuter och oavgjort mot HJK i Helsingfors är nästan samma sak som seger men denna dag ville ödet annorlunda och i ungefär andra (av tre) tilläggsminuten kom ännu ett, från läktaren betraktat, slumpmål efter röra framför IFK-målet och en sista beröring av Sebastian Dahlström som fastställde slutresultatet till 2-1. Domaren Mattias Gestranius blåste av matchen strax därefter och just då kändes både livet och tillvaron ganska eländig. dessutom hade regnet tilltagit och temperaturen fallit. 

Men. Trots allt och hur nära det än var är det absolut ingen skam, whatsoever, att förlora mot HJK i Helsingfors. Säsongens på förhand sett allra tuffaste bortamatch är nu avklarad och det återstår massor av matcher när det blir läge för revansch. Sett över hela matchen och med stöd av statistiken är det i objektiv mening svårt att grotta ner sig alldeles för mycket i förlusten. HJK vann skotten med 12-3 och hörnorna med 6-3. IFK var dessutom kanske lite mer hårdföra och kammade hem fyra gula kort medan HJK bara fick ett.

Och liksom det är skrivet i inledningen får vi konstatera att det faktiskt gått bättre för varje år och att vi aldrig varit lika nära att vinna som i dag. Det betyder bara en sak. Nästa gång, då... blir det bättre år för år!

/Jörgen Pettersson